Han kramar om ratten och handtaget. Pannan mot rutan och andedräkten en pulserande rök. Känner pulsen som en klocka och tänker att livet är ett skämt. Stiger ur bilen och i jackfickan klirrar mynt och nycklar som musik, ekande steg och bildörrens smäll. Världen är en symfoni, tänker han och stirrar på kråkans spastiska ryck ”Och du dansar, du.” Kråkan knycker på nacken i ett försök att vrida sig runt, i ett försök att se honom i ögonen, så slappnar dess spända muskler ”Och nu är du död”, bänder loss fågeln från grillen. Kastar den i en vid båge över motorvägen, ljudet dess kropp åstadkommer i gräset, prassel och hum. ”De kommer käka upp dig, polarn!”, torkar sina blodiga händer på jackan. Man gråter inte över döda kråkor, påminner han sig själv och stiger in i bilen.
I bilen, ljudet av tusen mil och himlen är klar där ovanför. Kråkors själar flyger säkert mellan nattliga trafikanter, undviker katastrofer och talar raspigt om ett liv före detta. Han gnider sina ögon och känner sömnen som en tyngd i sina armar. Skulle helst av allt bli ett barn igen, begrava rödslagna kinden i mammas famn och skrika ut all luft. Han var aldrig älskad. Det finns fäder och så finns det fäder. Han suckar sönder luften.
Luften känns trasig mellan kragen och strupen, mellan lungorna och läpparna. Han saktar ner, parkerar vid vägkanten. Två filer och här har döden redan varit. Vita kors i diket, olycksdrabbad väg, den borde breddas. Han kissar på det minsta korset, ser det ånga och andas djupt ”Jag dricker ju mitt eget piss”, han ler under kepsen och måste spotta. Spottar på det större korset. ”Det är vad jag tycker om er, döingar! Inte fan gör ni någon nytta! Stå här och påminna oss andra om eländet. Fy fan!” Ett varv runt korsen, sedan ett till och så ett symboliskt, tredje varv, bara för att. Där fanns ingenting att se.
”Se upp för lekande barn!” proklamerar skylten. Tusan heller, tänker han och trampar ner gaspedalen hårt. Ligger i hundratjugo på trettiovägen. Vevar ner rutan och skriker ut i villaområdets nattlugn. Jag är en rebell, tänker han, jag är dödlig. Därframme står kastanjen naken, dess armar utsträckta. Trettio sekunder. Han är den sista av sitt slag, ett blekt skott sprunget ur ett döende träd. Det finns fäder och så finns det fäder. Nu finns det inte längre någon fader. Ett helt liv av motstånd, ett helt liv av brinnande kinder, ett helt liv av knäpptyst kamp. Ett helt liv av väntan, en dag ska du också dö, gubbjävel. Och så döden. Vad återstår nu?
Nu smäller toyotans front mot trädets stam, nu skjuts en manskropp genom vindrutan, nu slocknar ett redan slocknat människoliv. Nu - är det slut.
