fredag 3 september 2010

EN NATT I AUGUSTI

Han frågar ut henne, förhör henne, försöker få henne att snava på orden. Han frågar och frågar. Varför och varför? Hon svarar, tålmodigt. Låt honom tro att jag bry mig. Låt honom tro att jag inte tycker att han är en idiot, att jag skulle behöva försvara mig. Låt honom tro.


Hon går ut på trappen för att röka. Vildkatterna stryker sig mot hennes ben. Han kommer efter. Hon lånar hans tändare.

- Du, jag menade inte att... Jag försökte provocera dig, min humor är sarkastisk.

- Det är lugnt.

- Det var alltså inte för att såra dig.

- Det är okej.

De andas och röker. Hon stirrar honom i ögonen. Han stirrar tillbaks.

- Du är väldigt lugn, jag tror du vinner på det. Man kan liksom inte sätta dit dig.

- Nej, kanske inte... Tränar du?

- Nej, inte alls.

- Det ser så ut.

Han pratar om sitt jobb, om dottern, om sitt kriminella förflutna. Hon frågar artigt. Han ser hungrig ut och hon känner sig naken. Hjärtat som ilsket djur. De går in. Hon ger honom en öl. Rör vid hans underarmar när de talar. Låter knäskålen skava mot hans under bordet. Skrattar lite för högt åt hans skämt, ler hela tiden.


De går ut och röker igen. De pratar. Alldeles normalt. Han är full, men stadig. Han skämtar och ler. Hon är full, men hon ser, förstår leken. Så säger han det, äntligen.

- Egentligen skulle jag vilja knulla dig så jävla hårt nu.

- Va?

- Du hörde, säger han och går in.

Orden ligger som en tyngd över henne. Hon följer efter.


De sitter tätt intill. Men hon låtsas inte om honom mer. Det blir inte mer än såhär. Det får inte bli mer än såhär. Hon vänder honom ryggen, talar med den vackra japanskan. Tiden förflyter. Han följer efter henne när hon går ut för att röka.

- Vad tittar du på?

- Kassiopeja.

- Vad?

- Stjärnbilden, där sitter hon...

Hans ögon följer hennes underarm, hennes handled, hennes pekfinger. Han andas varmt.

- Du vet mycket.

- Nej, det gör jag inte.


De går in igen. Hon ignorerar honom nu. Inte mer. Han tycks förstå. Han lämnar henne ifred. Samtalen kring köksbordet blir allt livligare. Musiken allt högre. Himlen därute allt djupare. Så känner hon hans hand på sitt lår, hur hans fingrar snuddar lätt och prasslet av papper. Hon tar lappen ur hans hand. Hon undrar varför de smyger. Han är gift. Hon är där med sin före detta. Hon får inte. De får inte.


Lappen: Om du har tråkigt inatt, kom tillbaka, knacka på fönstret. Så sitter vi på trappen och snackar och ser på dina stjärnor.


Hon skriver en lapp med sina kontaktuppgifter och räcker honom under bordet. Ser uppfordrande på honom när han läser den. Se mig! Alla ser. Alla vet.


Så blir hon full, på riktigt. Minnet dammar igen. Dagen efter hittar hon en lapp i fickan. En lapp han aldrig fick: Av alla människor jag träffat de senaste åren så är du den enda som jag respekterar, faktiskt mer än så, för jag tycker om dig. Du är fin. Var alltid dig själv.


Hon klistrar in lapparna i boken. Och vet.

söndag 23 maj 2010

KRÅKAN

Han kramar om ratten och handtaget. Pannan mot rutan och andedräkten en pulserande rök. Känner pulsen som en klocka och tänker att livet är ett skämt. Stiger ur bilen och i jackfickan klirrar mynt och nycklar som musik, ekande steg och bildörrens smäll. Världen är en symfoni, tänker han och stirrar på kråkans spastiska ryck ”Och du dansar, du.” Kråkan knycker på nacken i ett försök att vrida sig runt, i ett försök att se honom i ögonen, så slappnar dess spända muskler ”Och nu är du död”, bänder loss fågeln från grillen. Kastar den i en vid båge över motorvägen, ljudet dess kropp åstadkommer i gräset, prassel och hum. ”De kommer käka upp dig, polarn!”, torkar sina blodiga händer på jackan. Man gråter inte över döda kråkor, påminner han sig själv och stiger in i bilen.

I bilen, ljudet av tusen mil och himlen är klar där ovanför. Kråkors själar flyger säkert mellan nattliga trafikanter, undviker katastrofer och talar raspigt om ett liv före detta. Han gnider sina ögon och känner sömnen som en tyngd i sina armar. Skulle helst av allt bli ett barn igen, begrava rödslagna kinden i mammas famn och skrika ut all luft. Han var aldrig älskad. Det finns fäder och så finns det fäder. Han suckar sönder luften.

Luften känns trasig mellan kragen och strupen, mellan lungorna och läpparna. Han saktar ner, parkerar vid vägkanten. Två filer och här har döden redan varit. Vita kors i diket, olycksdrabbad väg, den borde breddas. Han kissar på det minsta korset, ser det ånga och andas djupt ”Jag dricker ju mitt eget piss”, han ler under kepsen och måste spotta. Spottar på det större korset. ”Det är vad jag tycker om er, döingar! Inte fan gör ni någon nytta! Stå här och påminna oss andra om eländet. Fy fan!” Ett varv runt korsen, sedan ett till och så ett symboliskt, tredje varv, bara för att. Där fanns ingenting att se.

”Se upp för lekande barn!” proklamerar skylten. Tusan heller, tänker han och trampar ner gaspedalen hårt. Ligger i hundratjugo på trettiovägen. Vevar ner rutan och skriker ut i villaområdets nattlugn. Jag är en rebell, tänker han, jag är dödlig. Därframme står kastanjen naken, dess armar utsträckta. Trettio sekunder. Han är den sista av sitt slag, ett blekt skott sprunget ur ett döende träd. Det finns fäder och så finns det fäder. Nu finns det inte längre någon fader. Ett helt liv av motstånd, ett helt liv av brinnande kinder, ett helt liv av knäpptyst kamp. Ett helt liv av väntan, en dag ska du också dö, gubbjävel. Och så döden. Vad återstår nu?

Nu smäller toyotans front mot trädets stam, nu skjuts en manskropp genom vindrutan, nu slocknar ett redan slocknat människoliv. Nu - är det slut.

SUMMER PLANS!